Under mina två veckor på en och samma avdelning har jag lärt känna barnen där ganska bra.
Och det finns en liten kille som jag bara vill ta med mej hem, adoptera, bli MITT barn... (Och det säger ganska mycket om hur söt han är, för jag vill egentligen inte ha barn förrän jag är 72, eller något liknande. I alla fall inte än på ett tag.)
Han är strax över ett år, suuuuuuuuupermysig och till min stora lycka är det mej han vill krama när han är ledsen, i mitt knä han vill sitta i under samlingen och att det ska vara jag som ska putta på hans gunga när han gungar.
Jag fullkomligt smälter.

Sedan finns det ju en nackdel med det är mej han vänder sej till.
Idag var han inte på sitt änglalika humör, utan flyförbannad. Och det var, som sagt, bara hos mej som han ville vara.
Det resulterade i att jag fick stå ut med en skrikande gosse vid mina fötter halva dagen.
Sedan åt vi mellanmål (köttbullsmackor) och han blev sitt vanliga söckersöta jag igen... Kanske är något speciellt med köttbullsmackor? Ska man kanske testa nästa gång man är lite grinig och går sin omvärld på nerverna?

Två dagar kvar på avdelningen, känns ganska sorgligt. Jag har ju kommit in i rutinerna bra, känner barnen, föräldrarna, fröknarna, ja, allt...... Jag som i början av förra veckan räknade ner dagarna tills vicket var över, har nu helt kommit på nya tankar. I want to stay!