I säkert en kvart har jag suttit och hamrat på tangentbordet.
All min ilska har nu fullkomligt exploderat i en msn-konversation.
Så jävla s k ö n t.
Jag har överanvänt caps lock, utrops- och frågetecken på ett ej så smakfullt sätt, men min poäng blev desto tydligare. Man ska inte behöva tatuera in sitt svar innanför ögonlocken på någon för att personen ska förstå.

Bland är det skönt att bara få ur sej allt. Man kanske ska göra det oftare?

Igår var jag på jobbet och hämtade ett element och ett trädraperi som jag hade tagit dit. (Det där elementet är orsaken till att vi överlevde de där regniga, kalla kvällarna i caféet btw.)
Klockan var runt sju, solen lyste, fåglarna kvittrade och inte ett moln på himlen, (nja, inte riktigt, men jag är ju tvungen att dra till med en kliché bara för att ni ska förstå hur underbart det var där då). Just då kändes det så tomt att inte jobba. Så tomt att inte mötas av någon som varit på jobbet i fem timmar och tröttnat på att spela Fia med Knuff.

Ännu värre var det att gå in i ladan och se att allt var borta. Alla tyger på väggarna, planscher, högtalare, skivor, datorn, serietidningarna, disken, läsken... Inga grillar som stod inknödda i ett hörn av entrén, ingen kaffebryggare som stod och puttrade, inga fula fotbollsmål som bara stod och tog upp en massa plats.
Jag fick samma känsla som när vi började plocka ner allt. Det kändes så sorligt, vi hade ju byggt upp det där caféet.
Kört ut alla spindlar och hänsynslöst förstört deras hem. Slängt in massa mattor för att det skulle bli mysigt. Satt ut massa konstiga lampor i varje kontakt som fanns. Ordnat och donat så att det skulle bli hemtrevligt... och nu var det ljusgrönt, fult och kalt igen.

Nä, jag ska sluta att vara nostalgisk och idealisera.... Dags att dricka upp min Cola och göra något vettigt.
Imorgon blir det en utekväll :)



 

Efter att ha jobbat på två olika förskolor denna vecka känner jag hur min nacke börjar stelna till, bihålorna dunkar och huvudet värker. Underbart. Verkligen. Toppen.
Blir till att verkligen, verkligen, verkligen ta de där järnmedicinerna, vitaminerna och allt vad jag nu har, som bara ligger och dräller över allt. Jag orkar inte med att vara sjuk, men har så svårt att komma ihåg att ta de där jäklans tabletterna....


Trots två helvetesresor med SJ från Malmö och tillbaka är jag sugen på att åka till det gifta paret.
Saknar min syster (och min extrasyster, så klart :), trots att det bara var två helger sedan jag var där..
Får väl helt enkelt ta och göra något åt det (snart)!

"Hej!
Jag är en glad tjej på 20 år som är ganska bra på det mesta, flexibel och snabblärd, som helst bara vill komma bort från hålan jag bor i.
Vill du att jag ska jobba hos dej/er/ditt företag?
Ring 0734------"

Finns det någon sida på internet där man kan (typ) kan söka jobb så? Måste ju vara mycket enklare än att plöja igenom alla inlägg på platsbanken....

Jag trivs bra med att arbeta på förskolor, det är roligt... men.. att springvicka är så fruktansvärt osäkert. Man vet aldrig när man får arbeta nästa gång, och det leder till att man aldrig kan unna sej att vara ledig en dag, för det kan hända att just den arbetsdagen kan vara den sista på länge. Att utbilda mej till förskollelärare är heller ingenting jag är så pigg på, dels för att jag ryser av bara tanken att plugga just nu, och sedan tror jag inte att förskollärare är mitt drömjobb.

Det rycker lite i kroppen på mej när jag tänker på det gifta paret i Malmö, och på Ellen som snart flyttar till Göteborg.
Jag sitter hemma i mitt gröna rum och stirrar på väggarna. Hmpf.

Kan ju vara så att min längtan att åka härifrån grundas på de sista dagarnas händelser, om en vecka kanske jag inte känner för att rymma härifrån....

Nu är sommarjobbet slut.
Ett lågavlönat jobb med mycket kvälls- och helgtider, som var ganska dåligt förberett (ingen på t ex muséet visste vilka vi var), med ganska svårslagna mål, visade sej bli det roligaste sommarjobbet jag haft hittills, och bland den skönaste sommaren på länge.

Vi var fyra olika ungdomar som sattes att arbeta tillsammans. Våra åldrar är 19, 20, 22 och 27, två tjejer, två killar. Våra egenskaper, humor, erfarenheter är lika varierande som ... tja, molnen på himlen.
Tillsammans har vi slitit för att få igång ett café, få folk att komma till parken, affischer, kassor och kakbeställningar, men ändå softat och tagit kål på slötid på med beundransvärd skicklighet. Aldrig trodde jag att det här jobbet skulle bli så roligt, eller att jag skulle komma att tycka så bra om människor som jag bara var arbetskompis med.

Därför är det faktiskt lite sorgligt att veta att vi aldrig kommer ha en sånhär sommar tillsammans igen.
Ingen mer överdosering av kaffe och chokladbollar. Inget mer tittandes på Reaper. Inget mer solande i hängmattan på arbetstid. Inget mer Fia med Knuff spelande. Inget mer tjafs om vem som ska diska.
Jag får väl helt enkelt lita på att vi kommer ses igen och att vi då kommer få en bättre personalfest än den vi hade i lördags. (Alla spydde förutom jag- eller, det kanske är ett tecken på en bra fest?)

Igår jobbade jag på förskolan i Varnhem för första gången under sommaren.
Visserligen var jag halvdöd eftersom jag var tvungen att gå upp tio över sex, (mitt vanliga jobb börjar ju vid 14, så det var läääängesen jag fick gå upp vid sådana omänskliga tider) men det var så himla kul. Det var roligt att träffa fröknarna igen, tycker så mycket om dem där! Barnen kände igen mej och lyssnade på mej....
Nu ser en hösttermin som springvickare inte lika dyster ut längre. :)

(fast jag kommer nog tröttna på det, det har jag ju gjort förut)

Strax ska jag in till körskolan, sedan blir det jobb och imorgon far jag till MALMÖ!
Åh, vad kul det ska bli.

Mindre kul att sätta sej på ett tåg 07.11 på söndag morgon för att börja jobba kl 14, men.. ska man ha kul så får man lida pin, som det så fint heter...... :)

Katterna tycks ha saknat mej något enormt den senaste veckan, eftersom de båda samsades såpass mycket att de sov i min säng inatt bägge två.
Och det är o t r o l i g t.
Barbro tycker nämligen att Gerda är den äckligaste lilla saken som går på fyra ben.
Hon går inte i närheten av Gerda. Förutom när hon jagar henne en sväng runt köket, eller kommer tillräckligt nära för att få in en fullträff.
De måste alltså ha saknat mej väldigt mycket (Hanna blev utan sängsällskap- mohaha). 

Fast jag kan väl hålla med Barbro om att Gerda inte alltid är så mysig.
 

De sex dagarna i stugan har varit underbara. Och lite sega. Och lite långtråkiga. Jag har varit ganska rastlös.
Men det är fortfarande underbart att ha varit där, njutit av solen, badat med Alexander och Andreas, tvingat familjen till att spela Yatzy, shoppat, praktiskt taget blivit förgiftad av lukten i utedasset (fast det kankse inte skulle vara med på den positiva raddan)...
Nä, men det har faktiskt varit jätteskönt i stugan.


Ibland är det inte bara jag som längtar därifrån.. :)