Igår var jag på jobbet och hämtade ett element och ett trädraperi som jag hade tagit dit. (Det där elementet är orsaken till att vi överlevde de där regniga, kalla kvällarna i caféet btw.)
Klockan var runt sju, solen lyste, fåglarna kvittrade och inte ett moln på himlen, (nja, inte riktigt, men jag är ju tvungen att dra till med en kliché bara för att ni ska förstå hur underbart det var där då). Just då kändes det så tomt att inte jobba. Så tomt att inte mötas av någon som varit på jobbet i fem timmar och tröttnat på att spela Fia med Knuff.

Ännu värre var det att gå in i ladan och se att allt var borta. Alla tyger på väggarna, planscher, högtalare, skivor, datorn, serietidningarna, disken, läsken... Inga grillar som stod inknödda i ett hörn av entrén, ingen kaffebryggare som stod och puttrade, inga fula fotbollsmål som bara stod och tog upp en massa plats.
Jag fick samma känsla som när vi började plocka ner allt. Det kändes så sorligt, vi hade ju byggt upp det där caféet.
Kört ut alla spindlar och hänsynslöst förstört deras hem. Slängt in massa mattor för att det skulle bli mysigt. Satt ut massa konstiga lampor i varje kontakt som fanns. Ordnat och donat så att det skulle bli hemtrevligt... och nu var det ljusgrönt, fult och kalt igen.

Nä, jag ska sluta att vara nostalgisk och idealisera.... Dags att dricka upp min Cola och göra något vettigt.
Imorgon blir det en utekväll :)