Nu är jag åter i Göteborg.
Känns himla skönt att mellanlanda här ordentligt i några dagar, för att sedan åka hem till Nygården till familjen!

Sandra var precis här och fikade, jättemysigt! Tänk att det ska gå ett halvår innan man ses. Men det är klart, bor man 125 mil ifrån varandra så blir det inte så ofta!

I tisdags var jag, Hanna och Fredrik på Universeum och Liseberg. Det var jätteroligt, men det som förstörde dagen lite var att min kamera försvann. Inne på Liseberg så upptäckte vi att den var borta. Väskan var öppen och kameran var puts väck.
Jag blev jätteupprörd, jag har aldrig blivit bestulen förut så det var en konstig känsla.
Pratade med personalen, försäkringsbolag och gjorde en polisanmälan.
Har försökt att ringa hittegodsavdelningen på Liseberg i flera dagar men aldrig kommit fram.
Igår kväll innan jag gick och la mig så tänkte jag att jag kanske skulle ringa Universeum och kolla, bara för säkerhets skull i och med att vi var där först.
Och, där var den!
Jag blev så underbart glad! Var och hämtade den förut, och den var i precis samma skick som innan, alla bilder kvar!
TACK för att det finns människor som faktiskt lämnar in saker och inte bara tar!



Maneter inne på Universeum

Den senaste veckan har varit underbar!

Jag har njutit av solen i sommarstugan, badat, shoppat i halmstad, fikat med Sara och umgåtts med mina kära mamma.
Jag har hunnit vara hemma, fikat med farmor, spelat mycket på pianot, umgåtts med hundarna och katterna. Varit på grillfest i Axvall med mina fina vänner, sovit hos sötaste Ellen och fyllt år.
Jag har bara fått saker jag velat hittills, ett par träningsskor, shampo och balsam, koppar, en personlig almanacka, pandorasmycke och örhängen, en liten söt ljusstake.

Nu är jag tillbaka i Göteborg och kan pussas med min pojk. Det var på tiden! (han tycker dock att det är mitt fel, eftersom jag bara åker bort hela tiden ;P )
Han slutar snart att jobba och då ska vi åka in till stan så jag får välja en födelsedagspresent :).
Vet dock inte vad jag vill ha. Jag orkar inte springa omkring och prova massa kläder (tror jag.... kan hända att det ändras). Något till lägenheten känns väldigt lockande, men vad?

Imorgon kommer min underbaraste syster och pojkvän (att dom kommer toppar faktiskt känslan av att fylla år!), och då ska vi roa oss på Liseberg, Universeum och dricka öl.

Sedan släpper de av mig och ev John i stugan på onsdagen, så jag får spendera lite mer tid i sommarstugan!
Sedan kommr Sandra till mig i Gbg på söndag och hälsar på :).

Behöver jag säga att jag älskar att ha semester? ;)

Har haft på Winnerbäck i bakgrunden i flera timmar.

Nu längtar jag hem till ett tomt Nygården där ingen kan höra mig sitta och spela på pianot och sjunga.
När ingen är hemma behöver jag inte tänka på ljudstyrkan, eller att rösten kanske skär sig då och då när jag pressar för att sjunga i bröstklang.

Bara jag och pianot, lycka! Åh, vad jag längtar!

Idag tar det slut.
Idag är sista dagen på vår tillfälliga avdelning.
Idag är sista dagen för mig, Frida och Cecilia tillsammans på jobbet.
Idag är sista dagen med alla underbara, söta, fina barn.

När vi började vår avdelning var det kämpigt. Minst sagt.
Flera dagar i veckan kom jag hem efter jobbet, slängde mig i soffan och bara grät.
Grät för att jag inte kände att jag räckte till, det var så himla intensivt och det tog verkligen på krafterna. Det fanns stunder då jag frågade mig själv om det skulle gå, skulle jag verkligen klara det här i 3 månader? Skulle barnen göra det?

Idag har jag svårt att sätta mig in i hur jag kände mig den första månaden.
Allting är annorlunda nu.
Barnen trivs, de är glada och vi skrattar och leker, och vissa av dem vill inte gå hem när föräldrarna kommer. Några sträcker sig efter en för en kram direkt när de kommer på morgonen, vinkar hej då till mamma/pappa utan att vara ledsna och redo för en ny rolig dag tillsammans med oss och de andra barnen.

Förstår ni hur det känns? Barn som till en början bara skrek, ville vara hos sin mamma och pappa och som inte nöjde sig med oss "fröknar". Nu sträcker de upp armarna, för att komma till oss, för att mysa, busa, få tröst, sjunga, få trygghet och lite kärlek.
Jag har fått så starka band till alla barnen, och jag vill inte skiljas från dem!
Det är helt underbart att ha fått vara med om deras utveckling de här tre månaderna, och jag önskar jag kunde få se deras fortsatta utveckling.

Våra lokaler är dåliga, lekplatsen på gården är inte anpassad till barn i 2års åldern, och så mycket till leksaker hade vi inte från början. Men, vi har gjort det här tillsammans, jag, Frida, Cecilia och barnen.
Jag har svårt att med ord beskriva hur jag känner, men
jag är så jävla stolt över oss, mig själv, att vi har gjort det här så bra.

Nu ska jag njuta av min sista dag.

Imorgon är näst sista dagen på avdelningen innan vi stänger, och då bjuder vi föräldrar och barn på fika!
Jag har bakat kraterbullar, Frida ska göra tigerkaka och Cecilia ska baka kladdkaka.
Det är väldigt mycket mer än vad som brukar bjudas på på drop-in på förskolor, men vi vill slå på stort!
Vi har ju trots allt världens bästa barn och föräldrar! :)



Mitt i bakningen började jag fundera på vart den där platsen jag var gå glad över att få, när diskstället slängdes, tog vägen.....



Det blev 42 stycken! (Eller ja, om sanningen ska fram så är det 39 stycken nu. )
Jag tog två och John fick smaka på en. Tror dock inte att det kommer gå åt 39 kraterbullar imorgon.... Så det lär väl landa några mer i våra magar inom det närmaste dygnet!

Ska försöka tvinga mig ut på en promenad strax. Förkylningen känns äntligen bättre (pepparpeppartaiträ), men det känns inte så lockande eftersom alla blåsor och skavsår fortfarande är kvar på fötterna........... suck.