Idag tar det slut.
Idag är sista dagen på vår tillfälliga avdelning.
Idag är sista dagen för mig, Frida och Cecilia tillsammans på jobbet.
Idag är sista dagen med alla underbara, söta, fina barn.

När vi började vår avdelning var det kämpigt. Minst sagt.
Flera dagar i veckan kom jag hem efter jobbet, slängde mig i soffan och bara grät.
Grät för att jag inte kände att jag räckte till, det var så himla intensivt och det tog verkligen på krafterna. Det fanns stunder då jag frågade mig själv om det skulle gå, skulle jag verkligen klara det här i 3 månader? Skulle barnen göra det?

Idag har jag svårt att sätta mig in i hur jag kände mig den första månaden.
Allting är annorlunda nu.
Barnen trivs, de är glada och vi skrattar och leker, och vissa av dem vill inte gå hem när föräldrarna kommer. Några sträcker sig efter en för en kram direkt när de kommer på morgonen, vinkar hej då till mamma/pappa utan att vara ledsna och redo för en ny rolig dag tillsammans med oss och de andra barnen.

Förstår ni hur det känns? Barn som till en början bara skrek, ville vara hos sin mamma och pappa och som inte nöjde sig med oss "fröknar". Nu sträcker de upp armarna, för att komma till oss, för att mysa, busa, få tröst, sjunga, få trygghet och lite kärlek.
Jag har fått så starka band till alla barnen, och jag vill inte skiljas från dem!
Det är helt underbart att ha fått vara med om deras utveckling de här tre månaderna, och jag önskar jag kunde få se deras fortsatta utveckling.

Våra lokaler är dåliga, lekplatsen på gården är inte anpassad till barn i 2års åldern, och så mycket till leksaker hade vi inte från början. Men, vi har gjort det här tillsammans, jag, Frida, Cecilia och barnen.
Jag har svårt att med ord beskriva hur jag känner, men
jag är så jävla stolt över oss, mig själv, att vi har gjort det här så bra.

Nu ska jag njuta av min sista dag.