Jag har tänkt på en sak.

När jag slutar med att vicka på dagis, när mina dagar är slut (jag har ju vickat i snart två år) , eller när jag bestämmer mej för att göra något annat... då är jag ju inte en del av barnens liv längre.
Då får jag ju inte se dem utvecklas, deras framsteg... eller ens bara sitta och prata, leka med dem.
Jag har ju bara varit med dem ett par månader, jag kommer komma ihåg dem, men de kommer troligtvis inte komma ihåg mej.
Det är ju lite sorgligt. Jag tycker ju om mina barn.