Igår kväll begav jag och John oss mot liseberg igen. Nu var det inte karuseller, sockervadd och 2 kg choklad som lockade (eller jo, men bara det sistnämnda), utan vi skulle titta på Lotta på Liseberg! Allsång! Tjoho!

Vi kom dit en timma innan och då var det smockfullt. Det chockerade oss inte särskilt, vi hade tänkt att vara där tidigare men blev lite sena. Vi ställde oss där sittplatserna tog slut, det fanns lite plats och allt fungerade bra.
Tills det började regna.
 Och fram tills att halva liseberg var tvungna att gå förbi JUST där vi stod. "Ursäkta, kan jag bara få komma förbi"... hade jag fått en femma varja gång jag hörde den frasen igår hade jag varit snuskigt rik vid det här laget!
 Både John och tanten som stod bredvid oss blev märkbart irriterade på alla som planlöst irrade omkring, men efter en timma då det startade verkade alla stanna på sina platser. Vilket var väldigt tur för jag var rädd att vi (John och tanten bredvid alltså) skulle ha irriterat så många andra att de skulle gadda ihop oss och kväva oss med sina regnponchos..

 Vi stod där och tittade i ca 45 minuter, sen gick vi och spelade bort ungefär 100 kr på lotterier... Inte en enda vinst. Typiskt.
 Precis när vi skulle knalla hemåt övertalade John mej att gå Gasten.
Jag har gått Gasten en gång innan, det var på klassresan i sexan, jag gick sist i ledet och var väldigt rädd. Jag kom ihåg hur de som jobbade där tog på mej för att skrämmas och sa "Jag ser att du går sist, det gör du inte länge till...."
Med det i färskt minne sa jag till John att jag följer med, men jag går varken sist eller först!

 Vi kom dit och det var inte en kotte där. Bara jag och John. Jag fick alltså välja, skulle jag gå sist eller först? Ehh.. det fick bli sist. Vi praktiskt taget sprang igenom hela rundan på gasten, jag var fullkomligt livrädd, trots att jag visste att det bara är personal och att de inte får ta på mej.
Jag skrek, och skrek, och skrek.. och jag skrämde nog upp John lite skulle jag chansa på, haha.
 När vi hade rundat något otäckt hörn och någon hade skrämt mej skrek jag "JOHN JOHN JAG VILL INTE VARA KVAR!!!! NÄR ÄR DET HÄR SLUT?????" (det skrek jag visserligen nästan hela tiden)
Spöket, som då visade vägen lutade sej fram och viskade i mitt öra, "hälften kvar..."
Jag trodde jag skulle smälla av!

 Tillslut var vi framme vid utgången, jag var skakis och svettig, och lovade mej själv att under inga omständigheter gå Gasten en gång till. ALDRIG I LIVET!