Jag har under hela mitt liv bott i Västergötland, förutom de månaderna jag bodde i Båstad.
Jag har aldrig trott att jag pratat med någon särskild dialekt, och varit väldigt glad för det, eftersom jag tycker att västgötska låter så fruktansvärt fult.

Men när jag väl kom till Båstad insåg jag att - jag faktiskt pratar västgötska!
Jag lyssnade på min intervju med farfar och tyckte att jag lät hemsk!
Var det där verkligen jag? Neeeeej, det kan det ju inte vara!
Mina kära klasskompisar höll inte med mig när jag försökte förneka min dialekt, och berättade uppriktigt att jag pratar västgötska.
Jag försökte trösta mig hos min pojkvän, men han skrattade rått och berättade att när vi först träffades tyckte han att jag pratade bred västgötska. Och att han tyckte att det lät bonnigt. Och inte så vackert.
Jag fick tyvärr inse den bistra sanningen - att det är västgötska som kom ur min mun.

Jag har nu, månader efter mitt dialektuppvaknande, lyckats förlika mig med tanken att jag pratar västgötska, och har faktiskt börjat att gilla det!
Jag är jag, jag kommer från Västergötland, och det är väl inte konstigt att det hörs? :)
Alla kan vi fnissa åt andra dialekter och tycka att de låter lustiga, och om någon tycker att det låter roligt när jag pratar västgötska så bjuder jag på det :)