Jag har varit hemma från jobbet igår, idag och ska vara hemma imorgon med.
Ögat är mycket bättre, skaver bara lite, men det är den där salvan som är jobbig. Den kletar, trillar ur ögat, det blir suddigt och det känns som om den ibland stannar flera timmar i ögat. Men jag är glad att det känns bättre i alla fall!
Ska på återbesök på fredag. Hoppas att det läkt ordentligt i ögat så jag kan använda mina linser igen.
Fast, jag inser att jag nog inte kan använda mina linser lika mycket som förut...
Jag skulle nog behöva köpa nya glasögon. Min syn har ändrats lite sedan 2007 då jag köpte dem, plus att efter dessa dagars användning gör det ont bakom öronen. Med nya snygga glasögon blir det kanske lite lockande att använda dem mer ;)
Förutom ögat så har jag haft feber sedan några dagar tillbaka, ingen skyhög feber, men lite feber hela tiden. Just nu har jag tjocka kläder, varma tofflor plus min morgonrock, och fryser fortfarande.

Jag funderar på varför jag tycker det är så jobbigt att gå hemma. Igår när jag pratade med en jobbkompis bestämde vi att jag skulle vara hemma måndag-onsdag och sedan se hur jag mår. Redan där fick jag lite ångest eftersom det kändes som om jag skulle vara borta så länge. Får nästan alltid skuldkänslor och småångest när jag är hemma och sjuk.
Det är inte det att jag oroar mig för att det blir mindre i lön nästa månad, utan.. tja, jag vet inte vad jag oroar mig för?
Det är inte heller det att jag tror att de inte klarar sig utan mig på jobbet, jag tror inte att jag är oumbärlig. När jag inte är där så kommer det ju in en vikarie.
Kan det bero på att jag är rädd för att jag inte är sjuk nog för att vara hemma?
Att kollegorna tror att jag är hemma och latar mig? Tar några dagar "ledigt"?
Hm. Fast. Det tror jag ju inte heller att de tror.
Jag har dock hört "Tänk att allt alltid ska hända dig", "Varför kan du inte bara bli förkyld som alla andra?" eller "Du har sån otur!". Inga elaka saker, men.. tror folk att jag alltid går omkring och blir sjuk? Att jag är en sådan som alltid stannar hemma?
Förra månaden var jag inte hemma en enda gång.

Jag vet att om man är sjuk så ska man vara hemma. Punkt slut. Bäst för mig, bäst för barnen, bäst för personalen. Jag vet det.
Men, jag skulle hemskt gärna bara slippa alla dessa jobbiga känslor.